 |
|
|
 |
|
|
Funderingar om livet och ikonmåleriet
|
 |
|
|
 |
|
Det är Valborgsmässoafton. Tänk så mycket minnen som är förknippade med den dagen, oftast mest roliga. Det var liksom högtidligt när man fick gå med mamma och pappa till Stadshotellet i Hudiksvall, från vars trappa manskören sjöng de ljuvliga vårsångerna - och med nya vårkappan och kanske knästrumpor. VÅREN var ju här och så fick man tåla att frysa lite! Numera blir det långkalsonger ... Men sångerna är alltjämt härliga att höra, liksom de var den gång när vi fick flera decimeter snö till valborg!
|
|
Det har börjat lugna ner sig med flyttningen och därmed sammanhängande bestyr. Det innebär att det finns plats i huvudet för andra tankar, t ex att våren redan är här. Endast några uppskottade snöhögar är kvar - annars är det snöfritt och havet har knappast varit fruset alls denna vinter. Ikonplattetillverkning har också kommit igång och jag är tacksam att jag nu har ordentligt med utrymme att hålla till på. Tillfälle har dessutom givits att ha några gäster, vilket alltid är en glädje. Så det känns som om livet är på väg in i lugnare lunk.
|
Nu är det länge sedan jag skrev här. Mycket har hänt. Vi har firat jul och nyår och det har blivit vinter på riktigt, men det viktigaste för mig är att jag har flyttat. Inte långt, snarare tvärtom, bara till uppgången intill. Jag har fått en större våning och en fantastisk utsikt och jag har ordentligt med plats för allting, bl a för mina ikonmålargrejor. Och när den tiden kommer, så får jag plats för rollator! Jag är glad och tacksam för den fina våningen. Nytt gatunummer är 2.
|
|
Advent! Som inte har något med väntan att göra, även om det för många innebär just det, för en del just väntan på den som skall komma - Jesus. Fullsatt domkyrka igår och det var nätt och jämt att jag hittade en plats, trots att jag kom tre kvart före. TV-utsändningen idag skall ge mig möjlighet att se det jag inte såg igår bakom alla ryggar. Trevligt kyrkkaffe efteråt med bildvisning på renoveringsarbetet som pågått över ett år. Nu är kyrkan återinvigt och det är glädjande.
|
|
Den här helgen händer spännande saker. Våga-sjunga kören skall i morgon vara med i en TV-inspelning av en gudstjänst som skall sändas 3:e advent. Repetition idag mellan 15 och 18. Övning och generalrepetition i morgon redan 7.30. Själva gudstjänsten blir kl 10. På söndag blir det direktsänd gudstjänst från Domkyrkan som återinvigs efter en omfattande reparation och omdisposition av koret. Då sjunger domkyrkokören och jag vill vara där och delta i gudstjänsten. Under reparationstiden har vi kunnat fira söndagens gudstjänster där bland byggnadsställningar och annat, men nu gläder vi oss åt att kyrkan kommer att kunna användas fullt ut igen.
|
Det händer så mycket i omvärlden, att man blir alldeles matt. Det är stora händelser, små händelser, offentliga och personliga. Det som slår mig ibland är hur olika våra liv ser ut, hur olika våra intressen är och likaså våra förmågor. Och hur mycket tiden och samhälls-utvecklingen betyder. Det är stor skillnad på hur det var att vara liten när jag var det och att vara liten idag. Treåringar som har egen laptop och som uppmuntras, ja uppmuntras, att ta tillvara dess möjligheter och har hela världen inom räckhåll. Vår generation uppmuntrades nog inte på samma sätt, det gällde att veta sin plats. Man var ju bara ett barn!
|
|
Allhelgonatid. Många tankar kommer och går, minnen likaså och jag besöker de gravar, som jag har ansvar för och vill så ha det. En plats att gå till, något handgripligt i allt det ofattbara. Sorgen ändrar karaktär med åren - det gör inte ont längre att tänka på dem som lämnat oss, men saknaden lämnar en nog aldrig. Inte minnena heller, om man får ha minnet i behåll. Vad händer sedan? Kommer någon annan att gå till "mina" gravar, till min egen grav?
|
|
Idag har jag gjort något för sista gången - tror jag. I närmare 50 år har jag på lördagmorgnarna kl 8.30 bastat och simmat, först i det gamla badhuset och från någon gång på 70-talet i det nya. I och med denna hösttermin tog man bort möjligheten att bada på lördagarna och i stället erbjöds vi möjligheten att starta 6.30 på fredagmorgnarna. Förändringen har inneburit så stor omställning vad gäller tid och antal badande, att jag inte längre känner lust att fortsätta. Går jag inte längre dit, blir det i alla fall lite bättre plats för dem som gör det!
|
|
Förbereder mig på att berätta om ikoner för en pensionärsförening i Säbrå på onsdag. Det är alltid så roligt att berätta om det som ligger mig varmast om hjärtat. För många är det en ny värld som öppnas, liksom det var för mig den första gången jag kom i kontakt med ikoner för snart 30 år sedan. Det var Fader Robert, som 10 år senare blev min lärare, som berättade om sin ikon Segertecknet, som nu finns i Härnösands domkyrka - Kristus på korset som segrare.
|
|
Tänk, vad ett ord sagt i förbigående kan betyda mycket! Häromdagen sa ett av mina barnbarn något som gjorde att jag tänkte om beträffande mitt arbetsrum. Ett nytt skrivbord innebär att jag kan skriva på datorn utan att ha ljuset i ögonen och att jag kan sitta vid fönstret och måla ikoner. Arbetsrummet är samtidigt ett gästrum, där sängen fick ett nytt överkast, och det blev en ny panelgardin och byte av matta på golvet. Ett helt nytt rum till glädje och inspiration. Ett ord kan betyda så mycket ...
|
|
Man tycks leva mer och mer i sina minnen, ju äldre man blir. Har tänkt en hel del på ting som påminner om andra. Det kan vara minnessaker man fått eller ärvt, eller bara en viss situation som påminner om någon. Dagliga rutiner hör dit. När jag skall läsa innan jag somnar, sätter jag på mina frusna händer ett par muddar och omedelbart infinner sig tanken på den som jag fick stickbeskrivningen av. Eller filten jag bäddar med. Den har en rand som blekts av solen och som påminner om den kvinna som vi ärvde och som ägde en fjällstuga i Ottsjö, där väl filten låg hopvikt, utsatt för en strimma sol. Eller en vit Sankt Paulia som jag fick av en vän. Goda minnen berikar.
|
|
Att måla ikonen Den Gammaltestamentliga Treenigheten är en upplevelse varje gång. Mitt första minne av den är när jag talade med Fader Robert om att jag ville måla den, och hans något skeptiska blick och hans ord om att det tog 20 år innan han själv vågade måla den. Jag vågade emellertid och har målat många sedan dess. Varje gång slås jag av den perfekta kompositionen, färgerna, hemligheten och ikonperspektivet, ja själva tilldragelsen, när Abraham och Sara får besök av tre män, som det står i Bibeln. Dessa tre män som ikonografiskt tolkas som Fader, Son och Ande. Rublov heter konstnären och är en av få kända ikonmålare.
|
|
Språkundervisningen har sannerligen undergått en hel del förändringar under årens lopp. När jag började läsa franska i slutet av 40-talet, var första meningen i min lärobok: "La France est une partie de l'Europe. Ella a quatre grands fleuves". (Frankrike är en del av Europa. Det har fyra stora floder). När säger man en sådan mening? Nu går jag en nybörjarkurs i spanska och det första vi fick lära oss var "Buenos dias", Goddag, vilket naturligtvis är mer verklighetsnära. Men det var ju så på den tiden när jag gick i skolan, att man lärde sig i första hand inte språk för att tala utan för att läsa! För att kunna tillgodogöra sig texter, när man fortsatte studierna på universitetet. Voilà!
|
|
"Snusare som slutar halverar risken att dö", läste jag på SvD:s site idag. Visst är det en underlig mening. Slutsatsen man skulle kunna dra är att om man börjar snusa och sedan slutar, så har man femtio procents chance till evigt liv! Men man förmodas kanske själv lägga till "i förtid". Alltnog, det handlar väldigt mycket i media om att leva så länge som möjligt, som om det är det väsentliga, inte så mycket om hur vi lever. Det är mycket förståeligt, emellertid, om man inte tror på ett liv efter detta!
|
|
Vänner är ovärdeliga! En vän finns där alltid, men är aldrig påträngande. En vän börjar aldrig prata om sina egna bekymmer, när man själv har behov att få dela med sig av något som gjort en ledsen. Med en vän kan man tala om nästan allt, men man måste inte göra det. Med en vän kan man vara tyst. En vän lyssnar och låter en tala till punkt. En vän respekterar en och unnar en glädjeämnen i livet, även om man inte själv har del i dem. Ack, att få vara en sådan vän!
|
|
Det är en stor sak att deltaga i en begravning. Någon har sagt att livet är aldrig så levande som när någon har lämnat detta jordiska. För mig innebär det, att livet inte är begränsat till denna tillvaro, utan har en fortsättning i det kommande. Jag tänker mig att det är som om ett havandeskap skulle sluta i och med födelsen utan någon fortsättning. Något dör, men något annat kommer i stället. Och talar inte hela naturen med dess växlingar samma språk?
|
|
Ibland tror man inte att man lever på samma plats som dagen innan. Igår (och i förgår) regnade det som om himlen var öppen och jag fick försöka plocka in blommorna på balkongen någorlunda under en markis jag har där, för att de inte skulle drunkna. Humöret nere på noll och man tror inte det kommer att sluta regna någon gång, naturligtvis mot bättre vetande, men ändå. Och så - redan innan man dragit upp persiennen förstår man att det är sol och så ser man att himlen är klarblå, med det ljus som är så karakteristiskt för sensommaren. Glädjen återvänder - och tacksamheten!
|
Ibland öppnas en ny värld - som av en händelse. Jag har läst en del av prästen, författaren m m Christian Braw, som höll en föreläsning förra våren här i Härnösand, hans födelsestad för övrigt. Häromdagen ville jag söka mer av honom på biblioteket och fann två romaner, Till minnet och Skuggan. Men bredvid stod en bok av Monica
Braw, som jag inte visste mer om än att jag kände igen namnet. Lånade den boken också och fördes vid läsningen in i en värld, en värld jag visste väldigt lite om, Japan. Boken heter Främling och handlar om en svensk i Japan på 1700-talet och de avtryck han gjorde, avtryck som ger bakgrund till en stark och innehållsrik beskrivning av Japan av idag. Hennes sätt att skriva påminde mig om Christian Braw. Sökande på nätet avslöjade att han är hennes bror! Tack för all kunskap och de fönster som öppnas genom dem som ständigt söker ny kunskap, som forskare eller på annat sätt!
|
|
Vissa saker är för svåra att skriva om - man saknar ord och samtidigt kan man inte vara utan dem. Den 30 juli 1997 var den svåraste dagen i mitt liv, den dag när Nina kallades hem till sin Skapare, den Gud som tar och ger och man förstår inte det som sker. Trösten finns i tron att Han gör det!
|
|
Häromdagen skrev jag till ett barnbarn och berättade att jag skulle resa till Barcelona i höst. Hon skrev tillbaka och berättade att hon varit där för tre år sedan, alltså vid 16 års ålder. För mig - 77 år - är det första gången jag reser till Spanien ( så när som på några timmar i Sevilla för några år sedan). Tanken slog mig hur händelser inträffar vid olika tidpunkter i våra liv. Mitt barnbarn miste sin mor vid 5 års ålder, jag vid 68. Alla reser inte till Barcelona, men allas mödrar dör, förr eller senare.
|
|
Så svårt att förstå det onda! Vad som har hänt i Norge kan man inte ta till sig riktigt, men det påverkar en mer ju närmare det hemska sker, både i tid och rum. Läste i dag om en olycka i Kina som krävt 35 människors liv ... Man påverkas mer om något sker i släkten eller den närmaste vänkretsen och om det onda drabbar en själv, ja, reaktionen då är beroende på hur svårt det är, vilka konsekvenser det blir, hur man själv är som människa, men att det onda är en realitet - det inser man!
|
Har just kommit hem från en Stockholms-resa med besök hos min goda vän och gamla klasskamrat Maggan på hennes sommarställe på Vätö och besök i Saltsjö-Boo för att träffa mina ikoner där i kyrkan och i församlingsgården. På Reimersholme bor en annan av mina klasskamrater, Anne, och henne besökte vi också. Såg mycket av ett sommarfagert Stockholm på bussturer och promenader. Med mycket som händer känns även en ganska kort resa - 6 dagar - som en mycket längre tidsperiod än motsvarande tid hemma utan särskilt program. Men visst är det skönt att vara hemma igen!
|
Idag skall jag få gå till en vän och plocka jordgubbar. Det skall bli härligt, solen skiner och det är ju sommar. Ser fram emot att kunna plocka hallon och blåbär snart också. Och kantareller ... Det är få saker som innebär en så stor glädje som att få syn på en gul matta av kantareller! Och i morgon skall jag gå ut och plocka älgört för att göra dricka på, en härlig och uppfriskande dryck. Ja, nog har sommaren många goda gåvor och jag är tacksam så länge jag kan ta emot dem. Tids nog säger kroppen ifrån.
|
|
Det är ibland svårt att förstå sig själv. Varför vaknar man ena dagen upp och allt känns bra, man är till och med pigg och har lust att sätta igång med något. Andra dagar är tunga och helst vill man inte kliva ur sängen. Som pensionär har man ju den möjligheten, men till slut känns det inte meningsfullt att ligga kvar längre. Om inte annat säger kroppen ifrån. Vilka krafter är det som verkar - är det bara yttre händelser som framkallar det ena eller det andra eller finns det också annat som påverkar hur vi känner oss? I varje fall tycks det vara något som drabbar oss alla - om än i olika grad.
|
|
Har Midsommar redan varit? Måste vi tänka om? Syrenerna brukar ju vara som vackrast då, men nu har de nästan blommat över, likaså hundkexet, midsommarblomman framför andra tillsammans med midsommarblomster och smörblomma. Och så regnar det! Hur skall midsommarstämningen åstadkommas i år? Det går väl inte helt att förlita sig på sill och nubbe ... Men på Nickebo, kyrkans sommargård, skall man resa stång och dansa, så vi får väl se.
|
|
Avsked från Hölick! Vi brukar säga, att det skall vara dåligt väder på Hölick när man skall åka härifrån och det är det idag (och har varit nästan hela förra veckan), så det är inte så svårt att lämna idag. Plocka ihop, packa och städa ingår i avskedsrutinerna och det har fungerat fint under årens lopp - viktigt att det är fint när man kommer!
|
Ibland vet man bara att något har tagit slut, inte kommer att ske igen. Det är inte så att man fattat ett beslut, utan att det på något sätt tillhör det förgångna. När det sker, sker det utan att man nödvändigtvis upplever saknad eller att det funnits ett val. Det är bara så. Sorg kan man känna, såsom man gör över något som inte längre finns eller är förlorat. När man åldras händer det alltsom oftast att man får inse, att "nu kan jag inte göra det längre" eller "nu vill jag inte göra det längre" och det är kanske som det ska.
|
|
Denna sommar upphör aldrig att förvåna. Aldrig någonsin, tror jag, har jag upplevt bortåt 30 grader dagtid och ca 20 nattetid den här tiden på året på Hölick! Uppmätte 13 grader i vattnet idag. Vi syskon och ett syskonbarn, Johan, är här för vår traditionella arbetshelg. I år är det ommålning av flaggstång det handlar om och lite allmän uppsnyggning samt årsstämma. Strålande sol och just ingen vind, precis som man tänker på Hölick, när man inte är här.
|
Idag skall det handla om ikonmåleriet. Målar just nu Den saliga tystnadens ängel som skall bli en doppresent. Det är alltid roligt att måla, men det blir en extra glädje, när jag vet vem som skall ha ikonen. När jag inte vet det, funderar jag ibland på vem just denna ikon skall komma till. Ibland kan det dröja flera år innan en ikon finner sin köpare och för mig är det trosstärkande att få veta att ingen ikon har kommit till av en slump.
|
|
Studentmössor i mängd i Östersund, när jag uppvaktade mitt barnbarn Magdalena som tog studenten igår. Det är ofrånkomligt att dra paralleller till min egen studentexamen för snart 60 år sedan. Då fick man inte sätta på sig mössan förrän det var klart att man klarat examen som bestod av förhör i fyra olika ämnen med censorer som kom från Uppsala. Idag har man mössan på flera dagar innan själva studentdagen och några förhör då är det inte tal om. Men man är bra på att fira att den långa skoltiden är slut. Sta'n vimlade av ekipage med "låtande " studenter och alla vinkade åt mig, för jag hade min gamla studentmössa på huvudet. Det var kul!
|
Förbereder mig för körresa till Östersund med Våga sjungakören i morgon. Det blir besök på Jamtli och Sommarhagen. På söndag sjunger vi i högmässan i Östersunds stora kyrka. Våga sjungakören är en så trevlig och vad jag förstår gärna hörd damkör, som leds av Lars G Fredriksson, och jag ser mycket fram emot körresan. Ibland tror jag att man inte fullt ut kan förstå vilken gåva sången och musiken är, men ibland fylls man av glädje att få vara delaktig.
|
|
Den här våren liknar ingen annan som jag upplevt åtminstone. Björkar som slår ut 26-27 april i Härnösand, vitsippor som nu stått i flera veckor, ordentlig blåst och några soldagar, gröna gräsmattor så snart snön smält undan, vilket skedde ovanligt sent i år. Som det ser ut nu brukar det se ut i början på juni. Det känns som om naturen inte riktigt vet vad den vill. Är det klimatförändringen som börjar bli påtaglig även här? Men som det blåser idag, tror jag att jag bar upp vinterkläderna på vinden för tidigt!
|
|
Under en period i mitt liv när jag försökte hinna med allt på nolltid fick jag en viktig lärdom av min man Ulf, som hade viss erfarenhet på området. Det var vikten av "ställtid". Har man ett möte mellan kl 10 och 11 till exempel, kan man inte har ett nytt möte just kl 11. Det behövs ställtid emellan, om inte annat för att dra efter andan. Och i och med detta lärde jag mig också att säga: nej, jag kan inte komma förrän kl 11.30. Jag hade stor nytta av den kunskapen och jag hann lika mycket - om inte mer!
|
|
I fredags var jag på begravning av en klasskamrat från gymnasiet. Klassen gjorde en skolresa till Rom 1952 och har hållit kontakten sedan dess med rundbrev och träffar. Vi var 14 stycken då, nu är vi 9. En begravning väcker många tankar, men det som jag upplevde starkast nu var hur vi människor utvecklas och förändras under livets gång. Bilden ifrån skoltiden lever starkt kvar och måste integreras med den bild som människor vilka senare kommer in i en människas liv ger uttryck för. Detta som tydligt kan komma fram vid en begravning, där som i detta fall människor med anknytning till olika perioder i min klasskamrats liv kom till tals. Det var en stark upplevelse.
|
|
Vi fick högsommar några dagar och hann uppleva hur hela människan förändras av sol, värme och ljus. Utanför mitt fönster ser jag nu hur mörkgråa, hotande moln långsamt närmar sig sydvästifrån. Dom har talat om åska. Som barn gömde vi oss under en filt när det var åskväder. Det första tecknet i den sommarstuga vi bodde i på Nordenholm 1940(?) på att en knall skulle komma var, att den släckta glödlampan i taket (utan skärm) lyste upp av sig själv och då var det dags att ta betäckning. Hu, vad hemskt! Numera händer nog lyckligtvis inte sån't.
|
|
Hur kan det komma sig att man vissa dagar, när man vet vad som är huvuduppgiften den dagen, ändå sätter igång och gör en massa ovidkommande ting, som hade kunnat vänta? Är det en sorts stress, en sorts uppladdning för den viktiga uppgiften eller bara att man inte vill ha en massa saker ogjorda, när man skall sätta gång med det viktiga man tänkt? Och vad blir ofta resultatet? Man blir inte nöjd med någonting! Det där med att prioritera ...
|
|
Ibland får man alldeles särskild hjälp i sin tro. Det kan vara ett bönesvar eller att man gjort något som man senare förstår var till hjälp för en medmänniska. Man upplever det som en stor nåd och känner stor tacksamhet.Det är kanske sådana ting som hjälper en att till exempel stå ut med det som man upplever som Guds tystnad, vilket tycks vara en realitet för en troende människa och som tvivelsutan är en del av Guds handlande med en.
|
|
Idag blir det ikonmålardag. Detta viktiga arbete att få framställa evangeliet i bild. Jag är tacksam att min axel blivit bra och jag kan måla igen.
|
|
Dagens världsnyhet: Usama bin Ladin är död. Spelar hans död någon roll för mig eller andra "vanliga" dödliga? Eller påverkar just mig ett annat dödsbud mer, ett bud som nådde mig förra veckan och berättade att en klasskamrat dukat under för cancer, en vän i en klass som jag haft kontakt genom rundbrev och regelbundna möten sedan 1952? Det senare påverkar mig mer på det personliga planet, mycket mer, men Usama bin Ladins död påverkar också, därför att man inte vet vilka konsekvenser det kan få på världsarenan och därmed också kan påverka mitt liv.
|
|
Sista april - Valborgsmässoafton! En solig morgon lovade en vacker dag, men nu regnar det. Tillfälligt, förhoppningsvis, så att det blir en fin stund, när manskören sjunger vårsånger på torget i kväll. Den gamla traditionen som för mig grundlades i Hudiksvall, där hela familjen lyssnade på manskören, som sjöng framför Stadshotellet. Det är så upplyftande att höra de underbara sångerna som talar om människans hopp och glädje inför naturens under.
|
Så är själva påskhelgen över, men tiden efter påsk är en fin tid med hoppingivande och ljusa texter i gudstjänsten. Påskuppropet lockade många igår till torget och manifestationen. Det är upprörande att människor i vårt rika land inte får den hjälp dom behöver utan ställs på bar backe i situationer när dom verkligen inte skulle behöva oroa sig för det ekonomiska. Det gör ingen människa frisk. Vi kan i alla fall hoppas och be att dom som har att fatta beslut i frågan inser att alla är våra medmänniskor och att vi för vår egen värdighets skull skall hjälpa.
|
|
Kristus är uppstånden från de döda - Ja, Han är sannerligen uppstånden. Gläder mig åt att få sjunga i högmässan denna dag med dess ljusa och hoppingivande psalmer och sånger, en dag som också vaknat till liv och värme i strålande sol.
|
|
Onsdagen i Stilla Veckan, dymmelonsdagen som den kallas och då man dämpade klockornas klang som en påminnelse om att vi bör närma oss Långfredagen under stillhet och meditation för att sedan på Påskdagen kunna glädjas i fullaste mått åt att Livet återvänder i och med Jesu uppståndelse.
|
|
En nära anhörig fyller år idag. Vi talades vid på telefon och konstaterade att det var fint att man har en "egen" dag och att man håller kontakt. Tänkte sedan på varför man gratulerar på en födelsedag. Ett barn kan ju uppskatta att man gratulerar till att barnet blivit äldre, men har man kommit upp i åren, värdesätter man kanske inte det så mycket att man behöver bli uppvaktad för det. Kanske är det så - och det blev min slutsats - att man gratulerar en medmänniska till att ha blivit född och att man är glad för det.
|
|
Visst sparar man en massa tid med hjälp av datorn. Men ... den tar också mycket tid. Som när jag i morse skulle kolla vad som hänt och det dyker upp en ny version av Internet Explorer, nämligen nr 9. Dels tog installationen tid och det gick väl an, men när man sedan ser den nya sidan förstår man, att det kommer att krävas en hel av en, innan man har satt sig in i det nya. Med åren blir det inte enklare med förändringar, även om det var det huvudsakliga skälet till den nya versionen. Det får väl gå på något sätt. Och tid har man ju som pensionär ... eller?
|
|
Nu har vi varit utan värme i huset sedan i tisdags. Det är någon ventil som måste bytas och man hade lovat att den skulle komma igår. Nu skall den komma idag ... Värmen har förvånansvärt nog inte sjunkigt alltför mycket, men jag bor högst upp och har bara två ytterväggar - det finns säkert dom som har frusit mer än jag. Nu börjar det emellertid sjunka under 17 grader och det blir lite kallt när man sitter och målar. Tänk, vad vi är beroende av att allt fungerar!
|
|
Idag har Camilla födelsedag - Camilla ett av Ulfs ganska många barnbarn. I morgon har mitt barnbarn Magdalena födelsedag. Tiden är obeveklig, den går vare sig vi vill det eller inte. Är man ung kanske man otåligt önskar att den skall gå fortare, så att man blir lite äldre, under en period i livet tycker man att den går alldeles för fort, man hinner ju inte med det man vill och måste. Vad som händer senare i livet kan nog vara både - och, kanske beroende på hur livet har gestaltat sig, hur man mår och vad man ser fram emot.
|
|
Om Bibelns böcker skall det handla idag. Har nyss - för andra gången - lyssnat på Jerker Alsterlund, Västerås, som i tre program Vid dagens början talat om evolutionen och skapelseberättelsen som olika beskrivningar av verkligheten. Den tanke jag mest fäst mig vid är att man kan läsa Bibelns böcker som "evolutionen om gudsbildens utveckling genom århundradena ..." För mig gav det en sorts nyckel till varför gudsbilderna i GT och i NT på många punkter skiljer sig så starkt. Vi har haft olika förmåga att ta till oss gudsbilden i olika skeden av evolutionen. Så har jag uppfattat hans budskap.
|
|
Dimma, dimma, dimma. Inte särskilt lustigt när vi skall ut på promenad om en stund. Men dimman idag påminde mig om en dimma för många år sedan i fjällvärlden. Vi var en grupp som skulle bestiga Storsnasen och dimman var så tät att vi knappt såg varandra. Ledaren tvekade i alla fall inte och uppmanade oss att hålla nära kontakt. Under vandringen uppför fjällsluttningen utvecklades en känsla av fara som det gällde att behärska och hålla stånd mot. Vi nådde toppen utan missöden och därifrån såg vi - ingenting utom varandra! Men känslan och vikten av sammanhållning var oerhört stark.
|
|
Man upphör aldrig att förundras över musikens stora gåva, både till den som lyssnar och till den som utövar den. Man kan bli glad, men kan bli vemodig, man kan bli högtidligt stämd och allvarlig, man kan bli stärkt och få hoppet tillbaka. Vilken gåva och hur skulle livet vara utan musiken! Känn tacksamhet!
|
|
Ja, så var det deklarationsdags igen! Överallt läser man om hur enkelt det är - bara några knapptryckningar, så är det klart. Och vore det inte för ikonmåleriet så ... Har man en hobby, måste man deklarera på en särskild blankett, T2. Är man född före 1937 skall man inte betala några egenavgifter, men man får göra avdrag för utgifter man haft för sin hobby och det är ju tacknämligt. Men det innebär att man skriver samma summa 6 gånger på blanketten. Varför inte ta bort deklara-tionsskyldigheten överhuvud taget under en viss summa! Det borde betala sig för statskassan.
|
|
Läste i morse i TÅ att man under rubriken 4 RÖSTER frågat om vad man tycker om valet av personer på de nya sedlarna. Av bilderna att döma tillfrågades två äldre och två yngre personer. Det var uppseendeväckande och inte så litet oroande att de yngre personerna endast kände till Ingmar Bergman och Astrid Lindgren. Är det möjligen så att Dag Hammarsköld, Greta Barbo, Birgit Nilsson och Evert Taube är mer kända utomlands än för den yngre generationen i Sverige? Och vad säger det?
|
|
Läste just i SvD om hur separationer kan sätta sig i kroppen och ge värk som liknar den som uppkommer vid yttre våld eller skada. Vi som har blivit äldre har säkerligen alla varit med om en eller många separationer som varit svåra och gjort mycket ont. En tanke: Kan det vara därför som så många äldre människor har ont och att detta inte beror enbart på att kroppen börjar bli utsliten? En god vän sade häromdagen: Jag tror inte jag känner någon människa som inte har ont någonstans!
|
|
Ibland händer det att man får en alldeles ny tanke, en ny insikt. Den kan komma från en predikan, något man läser eller något man hör. Idag, Midfastosöndagen, som ägnas åt den heliga måltiden, Kristi kött och blod som förklarat tillförs vårt inre i form av bröd och vin, fick jag genom predikan tanken, insikten att precis som Gud kom till oss i Jesu gestalt, kommer Jesu in i vårt inre i gestalt av bröd och vin. Det var en svindlande tanke med kosmiska proportioner.
|
|
Det här med minnet är som det är. Man kan komma ihåg det man gjorde när man var fem år och måste gå hem tidigare än alla andra från en julgransplundring, men man kommer inte ihåg det man gjorde igår. Jag skrev någonting igår också, men det försvann i hanteringen och jag kommer inte ens ihåg vad det handlade om! Så bra att det finns möjlighet att spara sina tankar så här. Och att man numera kan bestämma själv när man vill gå hem - om man nu skulle bli bjuden på någon julgransplundring!
|
|
Jag fick en fråga idag som jag började fundera på: Är du nöjd med ditt liv? Går det att svara ja eller nej på en sådan fråga? Kanske den var tänkt som en utgångspunkt för just att fundera över sitt liv. Det faller sig naturligt när man har de flesta åren bakom sig att göra just det. Men det går nog inte att svara ja eller nej på frågan. Den är alltför komplicerad för det. Man kan vara nöjd med livet som det är nu och man kan vara nöjd med vissa delar av sitt liv. Andra saker kanske man helst vill glömma, andra ytterligare ångrar man. Men vad som känns viktigt är att man försonar sig både med det liv som var och det som är. Inte alltid så lätt!
|
|
Ständigt blir man påmind om Jesu ord att vi skall ta en dag i sänder. För den dagen har han lovat oss kraft. Men hur ofta gör vi inte motsatsen? Funderar - kanske inte alltid oroar oss - över hur det skall bli i morgon, nästa vecka, nästa år. Vad jag förstår är det inte meningen att vi inte skall planera. En god planering motverkar ju oron, men det verkar vara svårt att komma tillrätta med oron ändå, som finns där som en liten (eller stor) tagg. Tänk om ... Kanske vi skall göra just det - tänka om, lita på att vi får den hjälp vi behöver. Bibeln lär på 365 ställen (ett för varje dag) säga att vi inte skall känna någon oro.
|
|
Äntligen har badhuset öppnat igen efter en årslång reparation. Vi är några bilkårister som badat på lördagmorgnarna sedan början av 60-talet. I fortsättningen är det fredagmorgnar som gäller. Sparkrav innebär att man inte har råd att öppna tidigare på lördag som förut. Skönt att komma igång igen och framför allt att kunna glädjas åt den sociala samvaron med dem man känner - med eller utan kläder.
|
|
Det här med smärta är underligt. När man har ont, reagerar man på något sätt. Är smärtan ringa kan man lätt bortse från den, men gör det outhärdligt ont, har man bara en tanke i huvudet (åtminstone om man ännu inte anpassat sig till den, vilket tycks kunna gå) och det är: Hur skall jag bli kvitt smärtan? Problemet upptar hela ens värld, inte bara för att det gör ont, utan för att det ofta medför att man inte kan utföra vissa rörelser som man brukar. Det märkliga med smärta är, att när den väl är borta, kan man inte komma ihåg den. Man kan komma ihåg att man hade ont, men inte hur det kändes! Det är underligt.
|
|
Märker att det var länge sedan jag skrev nu. Ibland händer det saker i en liv som man absolut inte räknat med och som upptar ens tankar helt och fullt. Men tillvaron stillnar och man kan åter reflektera över det. Tankar som 'vad har jag lärt mig av detta', 'vilken glädje resp skada har detta inneburit för mig' kommer, och livet kan återgå till det någorlunda normala, vad det nu är!
|
|
Dagen har varit fylld av ikonmålning - Pantokrator, allhärskare. Att få slå sig ner vid arbetsbordet och låta handen arbeta, det är vila. Visst ställs man inför utmaningar och visst händer det saker som gör att man tänker 'varför händer det här nu?', men ikonmålning är framför allt meditation och glädje. Att få se bilden växa fram till en närvaro ...
|
|
Nu har jag fått mitt högra öga opererat för gråstarr, vilket kommer att göra det lättare att läsa och måla och det är jag mycket tacksam för. Operationen ägde rum i Sundsvall, en resa på 57 km dit och lika mycket hem. Operationen gjordes ena dagen och återbesöket nästa dag. Total tidsåtgång för behandlingen ca 2 timmar. Jag var borta hemifrån två hela dagar. Tur att man är pensionär - annars hade det kostat två arbetsdagar. Vem håller koll på den totala samhällskostnaden med tidsåtgång, resor, övernattning m m? Och jag är inte ensam Härnösandsbo som opereras i Sundsvall.😉
|
|
Jag ser från mitt fönster framför datorn och hör från taket ovanför mig hur personer avlägsnar istappar från taken. Det känns i magen på mig, men för dem som jobbar tycks det vara en helt normal arbetsplats! Min beundran. Och allt för att vi andra skall slippa få istappar i huvudet. Någonstans finns det en omtanke ...
|
|
Efter besök av mitt barnbarn Magdalena dyker förstås en hel del tankar upp. Mellan oss är det en åldersskillnad på nära 60 år och ett samtalsämne har naturligtvis varit hur det var att växa upp då och hur det är idag. Vi hade telefon hemma, men pappa hade inte växt upp med det, så vi barn fick inte använda den mer än absolut nödvändigt. För dagens unga generation är det närmast en katastrof om man glömt mobilen eller dess batteri har tagit slut och man inte har laddaren med. Tala om skillnad!
|
|
Varför bloggar så många? Hörde tidigt i morse en repris av Filosofiska rummet (tyvärr bara senare delen), där man frågade sig om Montaigne var en bloggare, fast det då, på 1500-talet, hette essäer. Svaret var nog ja, så något nytt är bloggandet i sig inte. Men varför så många idag? Självklart har den tekniska utvecklingen gjort att vi kommer åt att sprida våra tankar över världen, men kan det också tänkas vara för att många är ensamma och ingen finns eller har tid att lyssna på ens tankar? Finns tankarna i våra huvuden, tycks de ha ett behov att formuleras i ord.
|
|
Idag skulle min pappa, Karl Elis Bratt, ha fyllt 104 år, om han levt. Det gör han inte, men han fick ett långt liv ändå och blev 91 år, sjuklig de sista åren men med förståndet i behåll. Hans födelsedag denna tid på året innebar för oss barn när vi flyttat hemifrån ett tillfälle att träffas i familjen, särskilt de år när pappa fyllde 'jämt', dagar som alltid firades, åtminstone så länge krafterna stod honom bi. Mamma överlevde honom med några år och blev 94 så när som på några dagar, men det visste hon inte om. Vems huvud har jag ärvt?
|
|
Jag minns idag, när vi har solförmörkelse igen, min första som ägde rum 1 augusti 1955. Jag arbetade på NK:s speditionsavdelning den sommaren och på lunchen (eller annan tid) kunde vi gå ut och titta medan det hela pågick. Hela Kungsträdgården var full av människor som stod med sina sotade glasbitar och med ansiktena vända mot det avtagande ljuset från solen. Nu varnar man för se direkt på solen om man inte har svetsglas till hands och vem har det? Undrar hur många ögon som förstördes då? Eller klarar sotat glas ljusintensiteten?
|
|
Dagen efter fin kvällsgudstjänst i domkyrkan i engelsk tradition med textläsning alltifrån skapelsen till Jesu födelse interfolierad med Christmas Carols, den traditionella engelska julsången. Härligt att få delta i sången under vår inspirerande ledare, LarsG. Jag förvånas ständigt över allt gott som görs, inte minst som motvikt till allt ont som media rapporterar. Det sker säkert mer gott än ont i världen och det vill inte säga litet!
|
|
Nyårsdag! Nyårskonsert från Wien - vilken upplevelse varje år! Det är otroligt hur mycket som görs för att bereda andra glädje och vilken skicklighet det kan finnas hos oss människor. Vad kommer 2011 att medföra? Glädje och sorg, hopp och förtvivlan, modlöshet och kraft, såsom ju livet är för oss alla. Samma existensiella frågor, bara formulerade på olika sätt i olika epoker, och i dag ställda i gudstjänsten i Själevads kyrka i en mässa av Jonas Nyström med utgångspunkt i den 121:a psaltarpsalmen Varifrån skall min hjälp komma? Från den Herre som är med oss i alla livets skiften.
|
|
Nu är det gamla året snart slut. Hur kommer det sig att vi fäster så stor vikt vid ett årsskifte? Nyårsdagen är ju likadan som nyårsafton - samma väderförhållanden, samma ljusförhållanden (åtminstone nästan), i regel samma familjeförhållanden, samma bostad o s v. Och ändå ... Är det just det faktum att almanackan bestämt, att just den här dagen skall vi fundera över hur det gångna året tett sig, varför det blev som det blev, varför det inte blev gjort det som vi bestämde oss förra året att göra. Man kan undra - men roligt är det med nyårsafton i alla fall, när man får fira det med familj eller/och vänner. Är det kanske hoppet om en ny, bättre värld vi firar?
|
|
Nu har jag kommit igång med att förbereda ikonplattor. Innan man kan börja måla är det mycket som skall göras. Plattor skall köpas in i fastställda mått, grundas och förses med minst 6 lager grundering, d v s en blandning av krita och lim. De olika lagren skall torka emellan - kanske 12 timmar - och slipas vid behov. När detta är klart skall ytan slipas så den blir helt glatt. Sedan kan man börja måla. Varje färglager läggs på åtminstone 3 gånger. Jag tänker mycket på den färdiga ikonen om jag vet motivet, medan jag förbereder plattorna. Ikonmåleriet är en andlig sysselsättning, inte endast ett konsthantverk. Man måste väl känna till det man målar.
|
|
Kort jul i år. Men när man varken har jullov eller måste ta ut semester längre har det inte så stor betydelse. Men julen har det fortfarande, om än tyngdpunkten ligger på andra saker än när man var barn. Då var nog julklapparna det viktigaste, även om vi prästbarn fick klart för oss att Jesu födelse var det vi egentligen firade. Tankarna kretsar nog mera kring detta nu och vikten av att vara tillsammans med de närmaste. Att Jesus - Guds son - blev människa kan vi nog aldrig begripa vad det innebär. Men han blev ett exempel att försöka följa.
|
|
Det verkar om om midnattsmässan tagit över julottan nu. Borta är mängder av levande ljus, slädfärder med facklor och fullt med folk i kyrkan i den tidiga morgontimman. När vi som barn gick till julottan i Hudiksvalls kyrka kunde man se levande ljus i alla prästgårdens fönster - detta skedde bara den enda dagen på året. Men om det är något som är sig likt åren på 40-talet så är det kylan, vilket gör att man får pälsa på sig minst lika mycket som de forna slädåkarna. Men gjorde man det fick man vara med om en innerlig och fin julotta i Härnösands Domkyrka med de gamla psalmerna, som jag fortfarande kan utantill. Men rätt vad det är stämmer inte texten - man har justerat här och där och inte alltid till det bättre. God fortsättning på julen!
|
Så länge jag minns har vi inlett julfirandet på julaftonsmorgonen med brasa, tända ljus och morgonkaffe samt en julklapp till barnen för att dagen inte skulle bli alltför lång. Traditionen har naturligtvis modifierats alltefter ändrade levnadsomständigheter. Nu har jag ingen öppen spis, inga småbarn eller sällskap i övrigt, men jag har kaffe, lussekatter och vaniljrosor och rån och jag tände alla julljusen och läste de julkort som kommit en gång till och tänkte på alla och mindes hur det varit under tidigare perioder i mitt liv. Det kändes gott!
|
|
På dagens Idagsida i Svd om Längtan kan man läsa följande citat av Owe Wikström, vars böcker och artiklar jag gärna läser: "Kanske är vemodets och längtans starka känsla av samtidig lycka och sorg livets eget sätt att påminna oss om dess ofrånkomliga skörhet." Nog har de senaste dagarnas väderkaos verkligen visat oss på denna livets skörhet och detta med starkare känslor än vemod och längtan som följd, framför allt kanske oro, desperation, uppgivenhet, men ändå - trots allt - med hoppet om att komma fram till sin bestämmelseort.
|
|
Igår kväll hade vi strömavbrott i Härnösand - 3,5 timme! Man hinner tänka många tankar i skenet av stearingljusen om hur sårbart vårt samhälle är, särskilt när man bor i lägenhet. I eget hus har man kanske lite fler möjligheter att klara sig utan ström ett tag. Under dessa 3,5 timmar hann temperaturen i frysen stiga till 14 grader, men det hade ju i alla fall inte börjat tina. Tänkte, att om strömavbrottet fortsatte, skulle man kunna flytta ut allt i frysen på balkongen, vilket skulle vara en bra lösning med tanke på den kyla vi har nu och som man börjar vara ganska trött på. Vilken lättnad när strömmen kom tillbaka!
|
|
Så går vi då in i julveckan med allt vad det innebär av förberedelser och tankar. För mig blir det nog mer tankar än praktiska julförberedelser numera. Tankar om varför vi firar jul, vilka uttryck det tar sig, hur olika adventstiden, som ju ursprungligen var en fastetid, kan se ut. Teorier om varför firandet av Jesu födelse förlades just till till den mörkaste årstiden - vi tycks ju inte veta när på året han verkligen föddes. En sak är väl tydlig i alla fall - vi behöver ljuset som firandet innebär.Och oändligt mycket görs för att sprida det ljuset och ge glädje åt dem vi har omkring oss - hemma eller ute i vida världen.
|
|
Igår var här strålande sol (åtminstone de timmar solen har en rimlig chans denna tid på året), rimfrostklädda träd gnistrade i ljuset, ingen vind och inte mer än ca 12 grader. Idag blåser en snål, kall vind, det snöar och solen lyser med sin frånvaro. Det var en abrupt förändring som det kan vara när det gäller vädret. Sådana förändringar sker ju också i livet och ställer till oreda, kaos och ger ibland glädje eller t o m hissnande upplevelser. Men ibland sker förändringarna så långsamt att man egentligen inte märker dem, förrän man en dag måste fråga sig: Vad är det som har hänt utan att jag har förstått att en ny situation har uppstått?
|
|
Gläder mig åt att förfrågningar om ikoner och beställningar har nått mig idag. Jag är tacksam. Att måla ikoner har gett mitt liv ett viktigt och också ansvarsfullt innehåll. Må öppenhet,hand och öga vara goda redskap!
|
|
Luciamorgon. Två lussebullar och kaffe, som jag i vanliga fall inte dricker på morgonen, till vacker och utmärkt framförd sång på TV. Så mycket minnen som väcks från barndomen, t ex när jag och min syster Astrid dagarna före jul spred lite Luciaglans i Sjömanshemmet för båtfolk långt hemifrån, vilket kanske väckte minnen och saknad hos dem. Som avslutning sjöngs nästan alltid Stilla Natt, som de flesta kunde och sjöng på sitt eget språk. Globalisering på 40-talet!
|
|
Håller på att läsa Merete Mazzarellas bok 'Resa med rabatt', som handlar om hennes liv som blivande och nybliven pensionär och vilka funderingar detta ger upphov till. Vilket också ger mig funderingar och tankar. Hon skriver på ett ställe att man egentligen inte kan skriva något om hur det är att bli gammal förrän man själv blivit det, d v s man kan inte skriva något om hur det är att vara 76 som jag är, när man själv är 64 som hon är. Så är det naturligtvis, men å andra sidan åldras man olika och har olika erfarenheter, så vem är egentligen äldst? Stort utbyte har jag av boken och igenkännandet i det hon skriver är likaså stort och ger upphov till både glädje och sorg.
|
Tänk, vad roligt det kan vara att baka! Jag bakade lussekatter igår och doften fyllde köket och inga missöden inträffade. Det var precis lagom mycket mjöl för att det skulle gå lätt att baka ut. Det blir annars inte så mycket bak längre - annat var det när barnen var små. Vetebröd och skorpor, en mjuk kaka och tre sorters småkakor, varje vecka! Det var långt innan alla förmaningar och råd om att inte äta så mycket fett och socker, för att inte tala om bröd på vitt mjöl! Men till jul blir det i alla fall lussekatter (och en och annan småkaka).
|
Funderar på att skriva ner mina funderingar så som dom dykar upp i huvudet utifrån vad jag läser, hör på radio eller TV, människor jag möter, saker jag gör eller kanske blir utsatt för. Det får nog kanske ligga och gro ett tag. Vill jag dela med mig av mitt liv? Vad vill jag dela med mig? Jag, som tillhör en generation som fick lära sig att man inte skulle sticka upp - i varje fall om man var kvinna. Varför skulle jag börja just nu? För att jag kan (ännu), för att utveckla min hemsida, för att ge ytterligare innehåll åt min dag? Det får ge sig.
|
|
|
|
|
|
|